Smartsons testpilot

Ja det var ju ett tag sedan jag nappade på ngt erbjudande, men när dom erbjöd müsli då jäklar kunde jag inte låta bli att försöka få vara med.
Jag är utpräglad müslioman så vem kan vara bättre testpilot än jag.

Nu har jag premiärtestat. Valde blåbär och vanilj, och det passade mig toppen. De andra två smakerna skulle nog vara lite för söta för mig.
Jäklarns vad god den var. Den är garanterat utan nötter, vilket är toppen för allergikerna, men själv tror jag att jag spetsar den med lite nötter.

Säkert är i alla fall att den kommer inhandlas många gånger framöver

Dagens Qessie:
Ja ta mig tusan. Hon tar det ju så mycket lugnare om jag påvisar henne de andra hundarna som är ute och går. Vad tydligt det är att hon tycker det är skönt att slippa hålla reda på det själv.


Dagens Astrid:
Hämtade henne hos Ulla-Britt och fick en sedvanlig bihålerensning :D

Dagens sweet:
Svenstakärringen hade bestämt sig för att hålla sig inne i kväll.
Och jag  fick sova hela natten med bara några enstaka vakningar, men dom åtgärdades med knärskbollen :D 

Dagens irri:
Trafikmuppar som tror dom kan blända på INNAN mötet är klart.

Men vad ÄR det med folk :S

Det gapas och skriks. Skrivs med versaler om hur fruktansvärd och blodtörstig vargen är.
Hur den förväntas attackera både folk och fä.
Den förstör ju människors rätt till fritidsintresse och den ska DÖÖÖÖ!!!

Ok. Fritidsintresset i det här fallet är jakt, och även om min far jagade och jag har vänner som jagar så får jag inte riktigt in i mitt ngt utslitna huvud hur man kan ha som fritidsintresse att döda andra levande varelser.

Nå. Tillbaka till kärnan av mitt inlägg. En av de som skriker högst om vargens orätt till liv, och hur den besinningslöst och med lömsk baktanke dödar allt i dess värld, skriver precis om hur h*n ska slakta en av sina hästar då denna inte dragit in tillräckligt med cash på travet.

Kvalité före kvantité hette det visst.

Fyfan vilket jävla hyckleri

Bra lärare

Jag har hand om dagmattens hund några dagar, medan hon är bortrest.
Yacco är från Truxelis och halvbror med mitt snarttillskott. Han är ett eget litet naturfenomen, och går genom livet med ett leende.
Med livet menar jag allt. Betong, staket, folk. You name it :)

Med både Qessie och Astrid är jag van att, när det blivit på tok för stökigt, alltid kunnat plocka ihop dem genom att barska lite på rösten och hålla dem.

Med Yacco? Nope. De få gånger jag rivit i åt honom, oftast beroende på att han överraskat mig så jag fått en sträckning i arm eller annat som gjort akutont. Då funkar det absolut inte att barska till det.
Väl gjort ger han tusenfalt tillbaka. Han är ett levande bevis på att det hjäper föga att använda sig av korrigeringar. Jag kan tänka mig att de som dänger sina hundar och påstår dem för att vara hårda. Dom har haft hundar som varit lik Yacco från början.

En glad individ som egentligen kräver mjuka händer och belöningsträning, eftersom dom ger en fingret om man försöker "sätta sig på dom"
Om ägaren till en sån hund ändå fortsätter att dänga och begå övergrepp så väljer hunden att stänga av, och då finns där den hund som så många kallar "hård"

För det jag lärt mig av denna tokiga, testosteronstinna och pubertala orkan, är att när jag är vänlig och följsam så går allt på räls.
Sen får jag under dessa korta dagar stå ut med att en kissfläck KAN te sig helt oemotståndlig i en tonårsnos :D

Jag är så glad att Yacco hamnat hos Ulla-Britt som uppfostrar och tränar honom på precis rätt perfekta sätt.

Detta ger mig också en bra tanke inför min nya valp. Hon är ju ändå ett halvsyskon till Yacco, och ett rejält yrväder.
Jag har insett så här långt att Qessie verkligen är en perfekt förstahund, för hon har aldrig varit svår för mig att hantera.
Utfallen tillkom ju helt och hållet på grund av min okunskap, och även det är en otroligt bra kunskap att ha med sig i kommande hundägande.

Nu pustar vi i soffan hela gänget efter en härlig helg med mycket promenader, vila, träning och mat :)

Händelserik vecka

Men tyvärr inte så skoj som man önskat.

Mina syskon muttrade och ojade sig över att jag bokat valp. Ja inte fan hade jag förväntat mig glädjeskutt, men dom behöver ju inte spy ur sig negativa förmaningar.

På det fick jag en 15-minuters domedagspredikning av mamma angående samma sak. Hon hade mage att sitta i luren och tjata i lönlösa försök att få mig säga upp valpen. *himlar med ögonen* Vad trodde hon egentligen.

Idag lyckades jag dessutom lura ur henne VARFÖR hon är så emot det. Det handlade, trots hennes försök att få mig tro så, om ekonomi eller hälsa.
Självklart handlade det om...Som så ofta... HENNE!!!!

Hur ensam hon är för att jag baaaara ägnar tid till mina hundar. Hur ensam hon kommer bli när jag har ännu en hund att ägna tid åt.
Jag har i fyra år försökt få henne att faktiskt ringa mig även om hon bara vill ha sällskap, men hon ringer bara när något ska göras.
Hela min sommar har gått åt att försöka hålla kroppen i ordning samtidigt som jag målat huset, lagt panel på uterummet, byggt en veranda/trapp.
Målat de andra husen på tomten, klippt gräset jadda jadda jadda och allt annat som hör husskötsel till.

Det skulle vara en lisa om hon någon gång kunde ringa bara för att säga "hej. kom och fika för jag vill ha sällskap"

Eller för den delen. Komma och hälsa på mig. Jag har bott i min lägenhet 3,5 år och hon har bara varit hit fem gånger....vi bor 9 km ifrån varandra. Det är fan pinsamt.

Skitsamma. Jag kommer INTE backa på denna valp. Så mycket med det

Tyvärr blev min valptittresa till Umeå bryskt avbruten. Min nuvarnade uppfödare och jag tog bilen i söndags mot Ume. Mellan Bispgården och Sollefteå börjar bilen krångla, och strax innan Sollefteå dör den...Fläktremmen borta...

Vi får bogsering av en tokig men snäll karl, och sju timmar senare kommer en vän med ny rem från Ö-vik.
Det visade sig då att remmen lossnat pga trasig spännrulle. En sån gick inte att uppbringa, så det blev att skynda sig för att hinna på bussen hem.

Nu står bilen på Fordverkstan i Sollefteå och det visade sig att det inte var spännrullen heller, men ett hjulnågot.
Det kommer på fredag, så då blir det att hålla tummarna när vi får se om jag hunnit köra sönder topplocket eller om jag kommer undan med blotta förskräckelsen och ca tusingen i kostnad.

Har toppen gått ryker hela valpkassan.

Tro för den sakens skulle inte att jag skulle avstå valpen inte. Finns inte ens på kartan ;)

Börjar lära mig att inte ta åt mig

Jag skulle in på Tasseborg och köpa tuggben till Qesslet så hon har lite göra i hundgården. Vi träffade på tjejen med cheskyterriern där och Qessie hälsade så fint och försiktigt.
Jag blev så stolt över henne, och hur långt vi faktiskt kommit dessa åren.

Strax efter kom en man in. Han hade en ljuvlig liten labbe som kan ha varit runt 4 månader, och som alla busar i den åldern otroligt nyfiken.
Självklart triggade Q igång på en stirrande hund och hann roffa till rejält. Så typiskt mig att slappna av och inte ha koll.

Snubben blev jättestörd, men jag stenvägrade "låtsas" som om jag läxade upp Qessie, utan gick på min nya linje att ta det lite med en klackspark. Att plocka in Q utan att hetsa upp mig. Prata lätt och snällt med henne.

Tror det är provocerande för vissa, då dom tycker att jag minsann ska ryta i och rycka min hund som uppför sig SÅ illa.
Tänk om alla dessa människor visste HUR långt vi kommit och hur mycket jobb vi lagt ned. Länge har jag skämts som fasen över att Q har så lätt att provoceras, och att jag har så dålig koll att hon hinner "lasha" ut.

I dag kände jag nog mest att det var klantigt av mig att inte ha koll, men att jag inte tar åt mig mer av folks menande blickar.
Jag vet mer än dom.

Dessutom. Jäklar vilken skillnad det blir när jag inte jagar upp mig. Visst att tösen hinner före mig alldeles för ofta, men det går ju över så himla mycket fortare när jag inte bråkar på henne :)

Lärdom och insikt

(Foto: Lena Eriksson)
I lördags tävlade vi i Smedjebacken. Jag hade anmält av orsaken att vi ändå skulle träna där samma helg, men hade jag insett vad slags tävling det var skulle jag inte ens bemödat mig.

Då jag ändå var anmäld tänkte jag att det ändå kunde vara bra att få känna på pressen av en internationell kvaltävling.

39 anmälda varav 33 kom till start. Jag drog nummer 29, vilket innebar en 5 timmar lång väntan för oss.
För att visa på hur hård bedömningen var så förlorade vi 3 poäng i platsen pga lite pip, och en halv poäng kostade det att Qessie lyfte ena framtassen i avslutet av sittande i grupp.

Det var svårt att bedöma uppvärmning när man måste vänta i fem timmar och det dessutom vräkte ner snöblandat regn ute i mörkret.

Väl inne på plan fick vi kvitto på att vi måste jobba ÄNNU mer på tävlingslika förhållanden med fria följet. Qessie var snäppet mer med än hon varit sista halvåret, men långt ifrån godtagbart.
Vi kom till en punkt där jag valde att bryta, och det känner jag mig stolt över.

Z´at gick väl ok, men ett missat sättande tog på min självkänsla. Så trots ett superfint ställande på inkallningen så tog väl dubbelkommandot för läggande, det sista.

Vi bytte plan, domare och tävlingsledare och ställde upp för rutan. Där brast det lilla jag hade kvar av fokus. Jag gav tösen fel kommando, kom på mig mitt i ordet och bytte. Finaste Q sprang så fint till konen, men med noll stöd av mig blev rutanskicket felsprunget så jag brydde mig inte om att försöka dirigera henne.

Det märktes tydligt på konskicket till app. dir, där hon gick ner sig och sedan gick mot mittenapporten.
Att jag ens skickade henne var mest för att kunna gå vidare till metallapporteringen, som jag vet hon inte gör fel, så vi kunde få avsluta med ett lyckande.

Efter det tackade jag för oss och gick av planen.
Väl ute kom tårarna nästan panikartat. Jag förstod inte riktigt varför, men förmodligen pga en lång och jobbig arbetsvecka med tidiga morgnar, en lång anspännande nervositet innan start, och sedan insikten att jag inte höll ihop att kunna hjälpa min hund mer än jag gjorde.

Vi tog en promenad och busade lite medan jag lugnade ner mig.

Så här med facit i hand är jag så glad. Vårt elitprogram har ju gått sämre och sämre senaste tiden och jag har inte förstått varför.

Nu inser jag att i den stund jag i våras kom på hur stor skillnad det är på klubbtävling och att försöka nå högre. Sedan dess har jag monterat ner våra moment och insett att där ej finns någon grund.
Jag har gjort den typiska förstahundsägartabben. Tittat på momenten och lärt in dem utifrån hur de ser ut i färdigt skick.

Qessie och jag har ingen grund att stå på. Inget att falla tillbaka på när det falerat.
Alltså står vi nu bland en massa rivningssopor, men utan någon bas att bygga upp momenten på nytt på.

Med detta i minne ska vi nu se till att kasta bort allt rat och skräp. Bygga en grund från början och sedan jobba fram momenten som jag vill ha dem.

Många jag pratat med säger ofta att "nä min hund har förstått att det är skillnad på tävling och träning, så nu är det kört. Vi har provat allt möjligt men det kommer aldrig att gå"

Jag vägrar tro det, men inser att det absolut inte blir en söndagspromenad i parken. Men å andar sidan. Skulle allt vara lätt blev det bra trångt på de stora mästerskapen :)

Motto för år 2012 : Riv ner, städa undan och bygg nytt! Nu kör vi :)