Lärdom och insikt

(Foto: Lena Eriksson)
I lördags tävlade vi i Smedjebacken. Jag hade anmält av orsaken att vi ändå skulle träna där samma helg, men hade jag insett vad slags tävling det var skulle jag inte ens bemödat mig.

Då jag ändå var anmäld tänkte jag att det ändå kunde vara bra att få känna på pressen av en internationell kvaltävling.

39 anmälda varav 33 kom till start. Jag drog nummer 29, vilket innebar en 5 timmar lång väntan för oss.
För att visa på hur hård bedömningen var så förlorade vi 3 poäng i platsen pga lite pip, och en halv poäng kostade det att Qessie lyfte ena framtassen i avslutet av sittande i grupp.

Det var svårt att bedöma uppvärmning när man måste vänta i fem timmar och det dessutom vräkte ner snöblandat regn ute i mörkret.

Väl inne på plan fick vi kvitto på att vi måste jobba ÄNNU mer på tävlingslika förhållanden med fria följet. Qessie var snäppet mer med än hon varit sista halvåret, men långt ifrån godtagbart.
Vi kom till en punkt där jag valde att bryta, och det känner jag mig stolt över.

Z´at gick väl ok, men ett missat sättande tog på min självkänsla. Så trots ett superfint ställande på inkallningen så tog väl dubbelkommandot för läggande, det sista.

Vi bytte plan, domare och tävlingsledare och ställde upp för rutan. Där brast det lilla jag hade kvar av fokus. Jag gav tösen fel kommando, kom på mig mitt i ordet och bytte. Finaste Q sprang så fint till konen, men med noll stöd av mig blev rutanskicket felsprunget så jag brydde mig inte om att försöka dirigera henne.

Det märktes tydligt på konskicket till app. dir, där hon gick ner sig och sedan gick mot mittenapporten.
Att jag ens skickade henne var mest för att kunna gå vidare till metallapporteringen, som jag vet hon inte gör fel, så vi kunde få avsluta med ett lyckande.

Efter det tackade jag för oss och gick av planen.
Väl ute kom tårarna nästan panikartat. Jag förstod inte riktigt varför, men förmodligen pga en lång och jobbig arbetsvecka med tidiga morgnar, en lång anspännande nervositet innan start, och sedan insikten att jag inte höll ihop att kunna hjälpa min hund mer än jag gjorde.

Vi tog en promenad och busade lite medan jag lugnade ner mig.

Så här med facit i hand är jag så glad. Vårt elitprogram har ju gått sämre och sämre senaste tiden och jag har inte förstått varför.

Nu inser jag att i den stund jag i våras kom på hur stor skillnad det är på klubbtävling och att försöka nå högre. Sedan dess har jag monterat ner våra moment och insett att där ej finns någon grund.
Jag har gjort den typiska förstahundsägartabben. Tittat på momenten och lärt in dem utifrån hur de ser ut i färdigt skick.

Qessie och jag har ingen grund att stå på. Inget att falla tillbaka på när det falerat.
Alltså står vi nu bland en massa rivningssopor, men utan någon bas att bygga upp momenten på nytt på.

Med detta i minne ska vi nu se till att kasta bort allt rat och skräp. Bygga en grund från början och sedan jobba fram momenten som jag vill ha dem.

Många jag pratat med säger ofta att "nä min hund har förstått att det är skillnad på tävling och träning, så nu är det kört. Vi har provat allt möjligt men det kommer aldrig att gå"

Jag vägrar tro det, men inser att det absolut inte blir en söndagspromenad i parken. Men å andar sidan. Skulle allt vara lätt blev det bra trångt på de stora mästerskapen :)

Motto för år 2012 : Riv ner, städa undan och bygg nytt! Nu kör vi :)